Våldsutsatta barn behöver bättre skydd under behandling
Barn och unga som utsatts för våld i hemmet och fått traumafokuserad terapi beskriver att fortsatt otrygghet under behandlingen försvårar läkandet. Det visar en ny avhandling från Göteborgs universitet som betonar vikten av skydd både under och efter vård för att uppnå varaktiga resultat.
Barn och unga som utsätts för våld i hemmet riskerar att utveckla allvarlig psykisk ohälsa. Kraftig ångest, återupplevande av händelserna i minnet och mardrömmar är några av de symptom som kan uppstå.
För många hjälper det med traumafokuserad psykologisk behandling. Men även om behandlingen visat sig minska symtomen på kort sikt, är kunskapen om våldsutsatta barn och ungas egna upplevelser av behandlingen begränsad.
Intervjuat barn och unga
Marja Onsjö, leg. psykolog, har i sitt avhandlingsarbete intervjuat barn och unga som fyra till fem år tidigare hade genomgått traumafokuserad behandling vid barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Göteborg.
Fokus i intervjuerna låg på deltagarnas livssituation under behandlingen, hur de upplevt insatserna samt hur deras mående utvecklats.
Vid tidpunkten för behandlingen var deltagarna mellan 9 och 17 år gamla. De hade varit med om en eller flera av våldstyperna fysiskt, psykiskt och sexuellt våld, upplevelser av vuxna med alkohol- och drogproblematik och bevittnat våld mellan andra familjemedlemmar. Flera av deltagare hade också självmordsförsök i sin historia.
Fortsatt otrygghet utgjorde hinder för behandlingen
Både innan och under behandling beskrev många deltagare en fortsatt otrygghet både i och utanför hemmet. Det handlade exempelvis om trakasserier, hot, mobbing och sexuellt våld, vilket påverkade barnens förmåga att engagera sig i behandlingen.
– Barnen och ungdomarna beskrev en grad av utsatthet som förvånade mig. Många av oss kanske tror och hoppas att när barn som utsatts för familjevåld väl fångats upp av en instans i samhället, exempelvis Socialtjänsten eller BUP, kommer de att skyddas från fortsatt våld. Mina resultat visar tyvärr att så inte är fallet för många, säger Marja Onsjö.
Risk för ytterligare psykiatriska problem
Vidare hade flera av de barn som inte kunnat tillgodogöra sig behandlingen utvecklat ytterligare psykiatrisk problematik över tid. Flera uppfyllde kriterierna för till exempel posttraumatiskt stressyndrom, depression och generaliserat ångesttillstånd. De som upplevt sig hjälpta av behandlingen uppvisade dock i de flesta fall fortsatt minskade traumasymtom.
– Det är av största vikt att se till barnens individuella situation och att de skyddas från fortsatt våld för att behandlingen ska få önskad effekt. Jag önskar att vården och övriga samhället bättre kunde fånga upp de som fortsätter att leva i otrygghet under och efter behandlingen. I längden hade det kunnat spara mycket lidande men även samhällsresurser, säger Marja Onsjö.
Önskar utökat samarbete mellan myndigheter, vård och skola
Flera barn beskrev det som förvirrande och orättvist att de själva hamnade i fokus trots att det inte var de som hade utövat våldet. Marja Onsjö menar att det krävs förändring i hanteringen av fall där våld i hemmet förekommer.
– Ett utökat och mer kvalificerat samarbete mellan BUP, vuxenpsykiatri, skola och socialtjänst är ett område som hade kunnat utvecklas i de fall där familjevåld förekommer. Det hade breddat fokus från barnen som utsätts till mer av ett helhetsgrepp kring familjens situation, säger Marja Onsjö.
Kontakt:
Marja Onsjö, telefon: 070-270 0046, e-post: marja.onsjo@psy.gu.se
Avhandlingen kommer att försvaras fredagen den 14/2 på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Av: Sofia Calderon
- Avhandlingen består av tre studier med ett överlappande urval av barn och unga. I studie 1 och 2 hade deltagarna antingen genomgått förstärkt ordinarie behandling med traumafokus eller traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, och i studie 3 ingick endast deltagare som genomgått traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (TF-KBT). TF-KBT är en komponentbaserad korttidsbehandling som rekommenderas av Socialstyrelsen som första insats för barn som uppvisar traumarelaterad problematik. Behandlingen är avsedd för barn i åldrarna 3 till 18 år som tillsammans med en omvårdnadsperson träffar behandlaren för individuella och gemensamma samtal.
Urvalsstorlek och fokus i studierna varierade enligt följande:
- I studie 1 var fokus på deltagares egen livssituation runt tiden för behandlingen. Tretton deltagares svar ingick och en exempelfråga från intervjuerna är ”Har våldet upphört? I så fall när?”.
- I studie 2 var fokus på deltagares egna upplevelser av behandlingen. Sjutton deltagares svar ingick och en exempelfråga från intervjuerna är ”Tycker du att du fick vara med och bestämma hur arbetet skulle gå till?”
- I studie 3 var fokus på deltagares mående. Nio deltagares svar på skattningsformulär och intervjufrågor ingick. En exempelfråga från intervjuerna är ”Hur tänker du kring det våld du upplevde?”